När insidan inte matchar utsidan

Efter att ha funderat fram och tillbaka en hel del så kom jag, med hjälp av förslag i förra inlägget, fram till att jag ska tillägna detta 1000:e inlägg min kropp. Tänkte först skriva om våran långa resa med Zack som slutdestination, men de 5-6 åren vi spenderade med att växla mellan hopp och förtvivlan är nästan som bortblåsta nu när miraklet ligger här bredvid och sover. Sen så kommer jag knappt ihåg hälften av hur det varit under den resan så det vore lite trist med en massa hål i storyn känner jag.

Därför ska jag nu med ord och bilder sammanfatta de senaste två, två och ett halvt, åren som till stor del handlat om min kropp och mitt välmående. Jag kommer att vara ganska brutalt ärlig, så jag hoppas att ni tar det för vad det är – mina känslor gentemot mig själv, min kropp och mitt liv.

Jag har aldrig varit den där smala tjejen, men heller inte den där jättetjocka tjejen – i alla fall inte under skoltiden. Jag har alltid haft lite extra ”isolering” som jag kallar det, jag tycker att det låter bättre än ”fett” som har en sån negativ klang. Under åren i skolan så har jag alltid sportat. Var det inte handboll så var det innebandy och gympan på skolan var mitt absoluta favoritämne! Jag har alltid haft kurvor vilket jag faktiskt gillat, jag tycker att det är snyggt med lite tuttar och en schysst rumpa.

1998 hade jag storlek 30/32 i jeansstorlek och vägde 62-65 kg. Det kommer jag ihåg eftersom jag då ägde mina absoluta favvojeans genom tiderna och vikten har alltid varit en dröm att komma ner till igen. De var grymt snygga och satt som smäck över rumpan. Mycket trevligt. I juni 1998 tog jag körkortet – 18 år gammal (ung?) och hade ingen aning om vad som komma skulle. I samma veva jag fyllde 18 så kom jag ju även in på krogen lagligt – tjohoo!  Så vad var det då som komma skulle? Jo, med körkortet kom även latheten som ett brev på posten. Istället för att cykla dit jag skulle så tog jag mammas bil, det var ju så galet kul att köra bil! Cykeln blev dammig, under helgerna festades det och kilona kom krypandes. De asen.

Några år senare hade jag gått från 62 kilo till 82. Inte fullt lika tjohoo som jag kände när jag fyllde 18 och fick köra bil och gå på krogen. Efter en separation med den dåvarande så gick jag ner lite i vikt, men lyckades såklart inte stanna där nere så upp upp upp gick vågen – igen. Såklart testade jag alla möjliga sätt att gå ner i vikt, men det gick grymt dåligt. Det var inte mycket som hände på vågen oavsett vad jag hittade på. Jag är lite osäker på vilket år det var, men jag tror att det var året när jag träffade David – 2003 – som jag började bli så fruktansvärt trött, likgiltig, opepp och allt kändes som Mount Everest. Jag gick till läkaren som då kom fram till att jag hade en kronisk inflammation på sköldkörteln vilket innebar att jag inte producerade tillräckligt med hormoner. Detta innebär att jag i princip inte kunde gå ner i vikt hur än mycket jag försökte då kroppen inte ville ge ifrån sig något på grund av inflammationen. Jag fick medikament, Levaxin, som jag skulle käka resten av livet. Inte det heller så tjohoo som att fylla 18.

Jag testade fler dieter men inget funkade. Sen vet ni ju vad de säger om lyckliga förhållanden? De kan lätt bidra med att det smyger sig på en massa mysiga extrakilon. Behöver jag säga att jag var (och är såklart än idag) supermegalycklig tillsammans med gubben? Det kom mååånga kilon. Hujja. Inte bra alltså. Efter att ha varit envis hos en läkare så fick jag prova ett dietpiller, Reductil. Oh my. Det var ingen hit alltså. Känslan jag fick i kroppen var ingen lek. Hjärtat slog som om jag precis sprungit i en massa trappor – all the time! Den stress min

stackars kropp fick utstå var inte bra, inte det minsta, så jag gav upp efter ett par veckor. Nu i efterhand har jag fått veta att läkemedlet förbjudits då det orsakat dödsfall. Känns ju tryggt. Eller så inte alls.

I december 2008 gav jag upp allt vad dieter heter och bokade tid på vårdcentralen för att få en remiss till Sunderbyn och en Gastric Bypassoperation. Då hade jag läst på grundligt i nästan ett år om vad en sån operation innebär och vad man kan förvänta sig för liv efteråt. I det läget hade jag daglig värk i kroppen och mina leder hade börjat ge upp. Jag insåg också att min kropp aldrig skulle orka med en graviditet som vi så innerligt längtade efter (då hade vi aktivt försökt få till en bäbis sen 2005, om jag inte minns fel). Jag har alltid, under alla år som överviktig, inte riktigt känt mig som mig själv. Det är så knappt att jag känt igen den person jag sett i spegeln – lite som att jag burit en dräkt över mitt sanna jag. Är ni med?

Det dröjde rätt många månader innan jag blev kallad till gruppinformation inför operationen, i oktober 2009 fick jag lyssna till kirurgens genomgång. Jag visste det mesta, men jag hade med mig gubben och jag tror att det var bra att han fick lyssna med egna öron vad som sades. Det blir ju sällan likadant när man återberättar något och så glömmer man alltid nåt viktigt. Efter mötet var jag förväntansfull och nervös som aldrig förr. För er som inte vet så är jag extremt rädd för nålar och blod, så sjukhus och vårdcentraler går jag bara till om jag verkligen måste. Sen att ta ett beslut om att göra en operation utan att vara sjuk är också rätt stort. Men jag valde i alla fall att göra detta. Den 3:e mars 2010 kl 13.00 opererades jag med titthålskirurgi vid Sunderby sjukhus av en Dr Anders Nilsson. När jag vaknade upp så mådde jag faktiskt rätt bra, med tanke på att de just hade möblerat om mitt tarmsystem. Jag hade lite ont men fick morfin och panodil och så blev det bra. Det som störde mig mest var att jag var jääättetrött och ville sova men vaknade varje halvtimme när apparaten kollade mitt blodtryck. Dagen efter så åkte jag upp till avdelningen igen (24 timmar på IVA var obligatoriskt) och ringde direkt till gubben som tog med sig min mor och kom till Sunderbyn för att hämta hem mig. Klockan 20.30 på kvällen efter operationen åkte jag hem igen. Fort var det gjort. Det var nu det nya livet började.

Jag har lite dålig koll på hur mycket jag gick ner i början, men på kanske tre månader gick jag nog ner 25 kilo i alla fall. I maj 2010 – alltså nästan tre månader efter op – kom en chock. Jag var gravid! De rekommenderar att man väntar i ca ett år innan man blir gravid efter en sån här operation, mest då för att kroppen ska ta igen sig och börja fungera optimalt. Vi var väl inte helt optimistiska när det kom till graviditeten då det var min åttonde och det har ju inte blivit några barn tidigare liksom. Den här graviditeten kändes förvisso annorlunda från dag ett, men jag trodde att det berodde på att kroppen var i ett annat läge än tidigare. Den historien har ni ju hört så den skippar jag. Det blev en Zack av den graviditeten.

Under graviditeten så var det grymt kämpigt att få i mig tillräckligt med näring eftersom Z tog allt han behövde och lämnade ytterst lite kvar till mig. Jag gick ner 5 kilo i början för att sen gå upp dem och 3 till typ. Det var en lättnad när jag började gå upp för då kändes det tryggare för lillens skull. Jag har läst om många opererade som är livrädda för att gå upp i vikt under graviditeten vilket jag har så svårt att förstå. Det är ju en genetisk grej, och så är vi byggda – vi lägger på oss extra kilon för att skydda bäbisen i magen, det är inte av ondo liksom.

Att bli gravid tre månader efter en sån här operation är inget jag rekommenderar till andra, fastän det nu gick bra för mig. För det är grymt tungt att kämpa på med maten och ställa om till det nya livet kostmässigt samtidigt som ett litet liv växer inuti en. Jag var nästan i dvala under hela tiden. Det är först nu jag kan ta vid där jag slutade, tre månader efter op.

Nu äter jag ofta och mer lagad mat än tidigare. Förut var det grymt mycket smörgåsar och snask istället för mat. Nu är det mat först och sen mellan måltiderna så kan jag unna mig något gott om jag känner för det. Jag har valt att inte plocka bort allt gott då jag känner mig själv alldeles för väl. Jag kan äta godis mitt i veckan om jag vill – men då handlar det kanske om t ex 5-6 godisar istället för 5-6 hekto godis. Skillnaden är enorm! Något mer som jag tycker är lite intressant är att mina smaklökar inte är vad de varit tidigare. Mat som jag inte tidigare varit så förtjust i äter jag mer än gärna, provar gärna nya saker och sånt jag ätit med god aptit förut går bort helt och hållet. Jag har hört att det är fler som varit med om detta fenomen så jag är långt ifrån ensam om detta.

Jag har även börjat träna igen och det är så galet skönt att träna med den ”nya” kroppen istället för med den ”gamla”. Övningarna blir lättare att göra och jag orkar så mycket mer – hur kul som helst! En av baksidorna med operationen är ju att man blir rätt slapp i kroppen då mycket muskler åker när man går ner så snabbt i vikt. Så nu ska den slappa kroppen trimmas inför nästa år då jag planerat att vara mitt bästa jag. En annan baksida är skinnet som inte alltid kanske hänger med i viktnedgången. Jag har haft tur då de områden jag var mest orolig för (armar och ben) faktiskt har hängt med grymt bra. Lite muskler där så blir det ännu bättre! Magen har inget direkt ”hud-mot-hud”-problem, den ser ut som att den har varit med lite bara. Och det har den ju – den har ju varit betydligt större i och med övervikten och sen har jag ju varit gravid också och det syns. Men jag känner mig ändå rätt nöjd, för jag menar – den är ju så galet mycket finare nu än vad den var för en massa, massa kilon sen. Sen vill jag inte gärna operera mig mer än nödvändigt så jag väljer att vara vän med den kropp jag har idag. Både billigare och helt riskfritt!

Så till den stora frågan… Hur mycket har jag då gått ner? Jag har gått ner 40 kilo och äntligen känner jag igen mig själv på bilder och i spegeln. Det är en underbar känsla att känna harmoni över att insidan och utsidan äntligen matchar varandra igen. Att kunna leva fullt ut – leka med Z och hunden, ta på sig skorna utan att bli andfådd, att slippa ha ont i hela kroppen varje dag, att inte vara orolig för att jag ska mosa gubben när jag sitter på hans knä…. Ja, sånt som de flesta tar för givet är nu för mig sånt som sätter guldkant på vardagen.

Livet blir vad du gör det till!

Nu har ni chansen att bestämma!

Jag tänkte att ni som läser ska få bestämma vad mitt 1000:e inlägg ska handla om - passa på, för det lär nog bli enda gången jag lämnar över makten till er! :P

Så gnugga geniknölen och kom på nåt bra!

Och så kom förkylningen som jag lyckats undvika i ett par år... Tjohoo så kul. :/  Hade liksom klarat mig utan den känns det som.

Snart inlägg nr 1000, tror att jag måste luska på nåt bra att skriva om då... Den som väntar på nåt gott. :P

?

Trött.

Snooooooor!

Hur mycket snor ryms det i Zs näsa? Min gissning skulle vara: A lot! Det tar ju aldrig slut juh! Sen vill man ju som hjälpa honom att få ut det med hjälp av snorsugen, men herreguuuud så arg han blir - sparkas, fäktar med armarna och vrider på huvudet. Det är inte helt lätt att hjälpa honom då kan jag lova. Hujja.
I några nätter så har han inte heller sovit så där jättebra och både jag och gubben har varit helt slut... Inatt sov han i alla fall som han brukar, så vi har också fått okej med sömn. Sköööönt.

Idag kommer Zs farfar och hälsar på där efter lunch. Tror att han skulle ha med sig lite ved och så skulle han ta med sig en soffa och en skåp som Davids bror ska ha som deras mor lämnade här när hennes grejer mellanlandade i garaget. :)

Det blir bra det. :)

I told you so!

Idag bokade jag om min frissatid som jag hade på fredag. Det blir den 28:e istället när pengarna kommit igen och jag har råd att göra det jag vill istället för att bara göra halva jobbet... :)  Ni har säkert redan listat ut vad jag ska göra, men för er som inte gjort det kan jag berätta att jag nog är mer blondin än redhead. ;)  Ska iaf klippa till det lite och sen påbörja vägen tillbaka till mitt rätta jag.
Varför färgade jag det rött från första början då? Jo, för ibland är jag så jäkla less på att alltid köra på säkra kort att jag tänkte att jag för en gångs skull skulle vara lite wild and crazy! Sen att jag alltid förtränger orsaken till varför jag inte ska ha färgat hår är ju en annan femma.... Orsaken? Eftersom jag är rätt ljus i mig själv så lyser min hårbotten i princip upp och gör att jag ser tunnhårig ut - not så vackert. Sen växer mitt hår som ogräs så att ha färgat hår innebär att jag måste färga håret minst en gång i månaden för att det ska se snyggt ut = oekonomiskt. Blont hår ser mest tjockare ut när det växer ut lite så där kommer man undan rätt billigt ändå.

Då vet ni.

Nu gruvar jag bara lite över vad min frissa ska säga... Iiiihhh. *nervös*  FavvoFrissanFrida har varit mammaledig så jag har gjort allt bus utan hennes input och hon har i princip förbjudit mig att färga håret mörkare då hon vet hur jag funkar... :P  Jag får väl säga att jag gjorde det för en god sak, eller nåt. ;)

Buzzar mer!

Allas veckotidning fick jag förmånen (jo, faktiskt "förmånen"!) att testa via Buzzador. Jag hade ställt in mig på att det skulle vara en sån där "kärringtidning" utan nåt vettigt alls, men ack så fel jag hade! Fanns ju en massa recept, artiklar, korsord som faktiskt tilltalar alla åldrar! Fasen så kul det är att bli positivt överraskad! :D 
Jag kommer att få fem gratis tidningar i slutet av den här perioden som jag får dela ut till vänner och bekanta - någon som vill testa? Skriv här så fixar jag det när jag får hem dem! :D

Digster

Jag har gått och blivit en Buzzador vilket innebär att jag får testa en massa olika produkter och även dela med mig av dessa till andra. Hur grymt som helst!

Just nu är det Digster som är aktuell. Vad är då Digster?

Digster ger dig mer än 150 uppdaterade spellistor för olika tillfällen och smaker till Spotify, iTunes och WiMP. Tjänsten drivs av världens största musikbolag Universal Music. Musiken på Digster kommer däremot från alla musikbolag.

Digsters musikredaktörer hittar en balans mellan det sensate och något som passar många, mellan det smala och det med stor publik. Alla spellistor är märkta med en genre, stämning och vad redaktörerna tycker att listan passar för. Allt ifrån party till avslappning, romantik, högtid och träning.

ALLTID UPPDATERADE

Digsters bästa spellistor är ”Live”-listor som normalt uppdateras

en gång i veckan. Du behöver bara lägga till dem en

gång i Spotify. Låtarna på en spellista fi nns kvar men ny musik

kommer upp och redaktörerna ser till att ordningen känns bra.

Digsters numrerade spellistor är helt enkelt spellistor som

ingår i en serie, där de istället för att ändra innehållet i en

och samma lista ser till att aldrig ändra dem efter att de är

skapta. På så vis behöver du aldrig vara orolig att just en

din favoritlåt plockats bort precis när du ville ha den!

Jå

Jaaa, jag vet att jag är kass på att uppdatera bloggen men det är för att Blogspot bråkat med mig varenda gång jag ska uppdatera - sidan hänger sig heeeeela tiden. Då vet ni.

Gör dock ett försök idag att uppdatera er lite på vad som händer här på Humlevägen. :)

Häcken är nu nerkapad - äntligen! Som jag har längtat! :D  Bästa pappan kom och kapade ner den i söndags så nu ska den bara rensas lite på gräs och ruttna, gamla stammar och lite brännässlor. Hoppas på att den kommer att bli finare nu då. Hur som helst så kommer den att vara lättare att hålla efter iaf. Det är ju alltid nåt.
Sen har vi beslutat att ta ner det gamla äppelträdet också, jag tror att det har gjort sitt. Det står även lite väl nära huset för att det ska vara optimalt... Så planen är att flytta vinbärsbuskarna till baksidan och i hörnet av tomten där de är idag vill vi sätta ett nytt äppelträd så vi får lös lite mer gräsyta. Tror att det kommer att bli superbra! :)  Måste kanske dra våra planer för Lisa i helgen så vi inte gör nåt jättedumt. :P

Övenattningen hos morfar och mormor I gick jättebra för Z, lite magknip på kvällen men annars inga problem alls. Känns skönt att han visat sig från sin bästa sida när han varit borta, då kanske det inte är så svårt att få barnvakt igen... ;)  Vi gör ju dock sällan nåt som kräver barnvakt men det var grymt najs att gå ut och äta och gå på bio, och bara vakna av sig själv på söndag morgon - guld värt! Klockan 07.30 vaknade jag och var hur pigg som helst så då klev jag upp, käkade frulle och började städa lite. :P 

Z har även kommit på hur gåstolen funkar så nu undersöks allt han når med sina små Gadgetarms... Haha! Sötunge! :P

En härlig lördag

Klockan 08 imorse satt jag hos frissan och trollade bort de där "crazy color"-slingorna som de testat tidigare under veckan - blev massor bättre! :)  Efter det rusade jag vidare till Korpen där jag körde ett Bodypump-pass som chefen Camilla Lu höll i - gryymt skönt!

I eftermiddag blir det att skjutsa Z till Svensbyn där han ska sova över hos sin morfar och bonusmormor. Jag och gubben ska gå ut och käka och sen gå på bio - kommer att bli jättemysigt. Jag tycker att det är viktigt att man får ha lite tid utan kids nån gång emellanåt.
På söndag får vi sovmorgon, det längtar vi nästan mest efter! :)