I valet och kvalet.....

Jag har verkligen haft ångest över hur jag ska göra med den hemlighet vi har.... Men jag tror att det bästa ändå är att outa mig. Det har visat sig funka bra tidigare och det gör det hela enklare sen om det inte går som vi önskar.

Jag är ju opererad för lite drygt tre månader sen, en magsäcksoperation. Detta innebär, bland annat, att man som opererad ej bör bli gravid under första året efteråt. Dels på grund av att kroppen befinner sig i ett ganska påfrestande läge pga lågt näringsupptag, dels på grund av att vi opererade inte tar upp folsyra lika bra som en o-opad person gör. Och som de flesta vet så är folsyra väldigt viktigt för fostrets utveckling, brist på det kan göra att det får ryggmärgsbråck (bl. a).
Vi har skyddat oss på bästa möjliga sätt. Men.... ändå lyckades jag på nåt sätt, som varken jag eller gubben förstår, bli gravid. Jag tog ett test för att min mens var ett par veckor sen (det har den varit förr) för att utesluta en graviditet - så blev det alltså inte. Ett stort fett plus var det på stickan. Vi fick tid hos läkaren uppe på kvinnokliniken och där konstaterades det att jag var gravid, men inte lika långt gånget som om man räknar från sista mens som man vanligtvis gör. Vi fick en tid två veckor senare för att kolla läget igen (för vi har ju inte haft turen på våran sida direkt) och denna tid var då i onsdags. Under det läkarbesöket såg vi ett tickade hjärta på en liten en som var i ca v7+0, enligt läkaren. Med våra tidigare missfall i bakhuvudet så var planen redan från start att vi skulle försöka att inte tänka på det alls, eller i alla fall så lite som möjligt. Men eftersom jag mår tokilla från morgon till kväll och måste käka Postafen för att överhuvudtaget klara av att jobba så är det jättesvårt.
Sen är jag såklart jättetrött, kan sova 2-3 under dagen och ändå kunna lägga mig i tid på kvällarna, och ännu tröttare blir jag när jag får i mig så lite mat pga illamåendet... Så jag är inte lat, det är inte därför jag tillbringar nästan all tid i soffan. Och nej, jag har inte börjat gå upp i vikt igen för att min mage har blivit större, den är bara supersvullen av gasiga tarmar.

Snubblade över en bok jag haft hemma i ett antal år - "Mammapraktikan" - där har jag skrivit upp varje gång jag plussat och datum när det skitit sig. Jag har trott att gubben har varit ute och cyklat när han sagt att det "visst är fler än fem gånger" - men han hade rätt. Vi är nu inne på åttonde plusset.
Och jag må då säga att vi fungerar ganska finurligt för som de säger att "hoppet är det sista som lämnar människan", och så är det. Nu är det åttonde gången gillt och vi hoppas fortfarande att det ska gå vägen.

Det blir som det är tänkt att det ska vara.