Fakta om kvinnor i krig

I mitt blogginlägg där man kan skänka pengar till Röda Korset för att rädda mammor/kvinnor i krig tänkte jag inte på att lägga in mer information om ändamålet, så här kommer den infon!


Just nu pågår krig och väpnade konflikter på ett trettiotal olika platser i världen. Varje dag våldtas, stympas och dödas kvinnor i krigs- och konfliktområden. I dagens krig och konflikter används sexualiserat våld medvetet som vapen. Våldtagna kvinnor och flickor riskerar, förutom skador, oönskade graviditeter och förnedring. De riskerar även att förskjutas från sin familj och sin by. Röda Korsets närvaro minskar risken för övergrepp. Röda Korsets Rädda Mammorna-kampanj inbringar pengar till arbetet för att skydda kvinnor och deras familjer.

Ett exempel är Vumilia som våldtogs i sjätte månaden:

"De sa: nu ska vi göra det svårt för dig". Därefter våldtogs Vumilia Mulimayi av nio män. Då var hon i sjätte månaden.
Vumilia Mulimayi vet inte exakt hur gammal hon är. Hon försöker gissa och säger att hon kanske är 30 år. Hon har bott på Panzisjukhuset och Dorcashemmet i Bukavu, DR Kongo, i två år nu, lika länge som hennes yngsta dotter Chance har levt. Totalt har Vumilia Mulimayi med sig fem barn på Dorcashemmet där hon nu bor, men några av dem är hennes brorsbarn som hon tagit hand om.
- Jag kom hit från min by på grund av lidandet som soldaterna givit mig, säger hon.
Nio rebeller trängde sig in i familjens hus vid femtiden på kvällen. De tog alla pengar som fanns i hemmet.
- Vi hade en affär och de tog allt i den. Sedan bad de min man att bära ut alla saker i skogen till deras läger. Sedan dess har jag inte sett honom. När min man hade gått sa soldaterna till mig "nu ska vi göra det svårt för dig". Sedan våldtog de mig alla nio, fast jag var gravid i sjätte månaden. De slaktade min yngre bror och det är därför hans barn är här med mig nu. Folk i byn som tyckte synd om mig tog mig till Panzisjukhuset i Bukavu efteråt.
Bebin, Chance, föddes redan i sjunde månaden på grund av övergreppen som Vumilia Mulimayi utsatts för. Mamman säger att det är tack vare Gud som flickan överlevde.
Vumilia Mulimayi är orolig inför framtiden, trots att hon har lärt sig att sy under sin tid på Dorcashemmet:
- Varje gång jag går och lägger mig vandrar mina tankar långt. Om de slänger ut mig härifrån vet jag inte vart jag ska ta vägen. Här får vi mat, men jag kan inte stanna kvar länge till. Kanske om jag blir dödad när vi går härifrån att det kunde vara en räddning? Hur ska jag kunna klara mig själv efter det som har hänt?

Texten är hämtad ur boken " Du kan glömma bort ditt eget barn" av Christina Wahldén (text) och Malin Hoelstad (foto).