Livet är fantastiskt

Jag berättade ju för ett tag sen om en tidigare "bonusbror" jag haft under några år under min barndom, som hittat mig på Facebook. Här om dagen så surrade vi lite om gamla minnen och lite sånt - jag blir lika glad varje gång! Han är verkligen en sån där person som man önskar att man aldrig förlorat kontakten med. Ibland kan det vara lite jobbigt att surra också eftersom allt det obra som försiggick på den tiden också kommer upp till ytan, han var det enda positiva jag minns med glädje från den tiden. Å andra sidan är det bra att man får bearbeta detta tillsammans med någon som var i min egen ålder och som var med och vet vad det handlar om. Men som sagt - jag är så otroligt glad att vi återfått kontakten igen!

Min man (känns fortfarande märkligt att använda ordet "man") är min klippa, han stöttar mig i allt jag tar mig för och han älskar mig för precis den jag är - med allt vad det innebär. ;)  Vi kompletterar varandra på ett helt fantastiskt sätt och vi har än idag (varit tillsammans i drygt 7 år) aldrig bråkat, vi har varit oense såklart - men då är vi såna att vi tycker att man inte måste se allt på samma sätt. Att tycka olika är väl tjusningen med att vara människor, ingen är den andra lik. :)  Han är min absolut bästa vän, vi kan prata om allt - finns ingenting som är pinsamt att prata med honom om. Man kan säga att vi passar ihop på alla sätt och vis, utan att berätta allt för mycket.... :P