Idag har vi ju då varit på samtal på spec-mödra med en barnmorska som är specialiserad på det här med förlossningsrädsla. Grunden till detta är att jag sen sjuårsåldern haft problem med krampanfall och är extremt rädd att detta ska påverka junior vid en förlossning ifall jag får ett anfall där och då. Jag är utredd för mina kramper och de har kommit fram till att jag helt enkelt har en låg kramptröskel på samma sätt som att man kan ha en låg smärttröskel. Jag är aldrig medicinerad då dessa anfall har kommit för sällan, vilket jag är väldigt glad över. Kramperna kan utlösas av obehagskänslor, rädsla, smärta, negativ stress etc så det är svårt att sätta fingret på en sak som är orsaken till dessa. Ibland kan jag häva dem då jag känner att de är på gång, men inte vid smärta - där kan jag inte kontrollera nåt alls så det är bara att lägga mig ner så att jag inte ramlar och gör mig illa. Idag pratade vi lite om varför jag bara av rent obehag kan krampa, för det behöver inte vara fysiskt obehag då det kan räcka med att jag se t ex en rysare på film. Jag tror att jag vet när det vände (och blev "fel") när det kommer till att inte klara av just kroppsliga saker som inälvor och såna grejer och vi pratade mycket om det. (Orkar inte dra den historien nu, inget farligt egentligen - men gav mig men för livet verkar det som.). Vi fick berätta lite om våra rädslor och hur vi tänker kring detta med förlossning. Våran lösning på problemet är ju att föda med hjälp av kejsarsnitt så att vi känner oss trygga och att vi vet att mina kramper inte påverkar på något sätt. Hade jag inte haft mina kramper så hade jag helst fött på "vanligt" vis då kroppen mår bäst av det och så.
Man kan säga att dagens möte var otroligt givande och det var jätteskönt att prata med någon som har koll och bara en sån sak att sätta ord på det vi känner och bolla tankar var precis vad vi behövde. Barnmorskan vi pratade med ansåg att vi hade en ganska ovanlig situation och ville att vi skulle prata med en läkare, så vi har fått en tid hos våran favvo - DrÅke. Det känns tryggt och bra. Han har ju även koll på våran barnlöshetsresa och det är ju också en av orsakerna till att vi är extremt oroliga över att något ska hända vid en förlossning - att när vi väl kommit så här långt vill vi inte riskera att något händer junior.
(Vi pratade om en massa annat också, var där i en och en halv timme - men detta är i stora drag det vi pratade om.)
7 kommentarer:
Kan förstå din rädsla inför förlossningen, och det var med lite skräckblandad förtjusning man såg fram emot det..! Jag tror (och hoppas) att alla föräldrar känner ett visst uns av oro inför förlossningen och ingen vill väl att det ska hända sitt barn något, men den typen av oro är bara sunt och hör till. Man är faktiskt på rätt plats när det väl är på G, och dom har ju en sån otrolig koll både på en själv och barnet vid minsta tecken på ngt onormalt. Kan man föda normalt utan några medicinska hinder är det ju både bäst för barnet och en själv, och det är ju faktiskt på barnets bästa man ska tänka, inte sig själv en sån gång. Det är ju trots allt meningen att vi ska kunna föda barn, annars skulle ju vi aldrig existera :P Risken att det ska hända ett barn ngt är faktiskt större under grav än själva förlossningen, och skulle du få en kramp under förlossningen så är du ju faktiskt omringad av oerhört kompetent personal och har ju all möjlighet till medicinering på störten! :P Det går säkert alldeles ypperligt bra, gå inte omkring och oroa dig i onödan, för det om något är stressande för barnet!
Kram!
Vännen, gör som det känns bäst för er (alla tre). Om ett beslut om snitt innebär att du kan sluta oroa dig eller iaf oroa dig lite mindre och njuta av de sista veckorna på graviditeten, så tycker jag ni ska satsa på det. Det är svårt att bara "bestämma sig" för att man ska sluta oroa sig om oron ändå ligger där och gnager. Och Dr Åke kommer säkert förstå, han är min favvo också. :)Vad ni än beslutar, så kommer det att vara rätt beslut för er och det är huvudsaken. Stor kram!
från en som varit med inte en gång utan tre kommer lite smått och gott,,,första gången födde jag ju normalt som alla vet och det skulle vara så bra för barnet och visst kan det säkert vara så men i vårt fall innebar det 2 dygns tidig vatten avgång 20 timmar förlossning och ett sjukt barn med kramper som låg uppkopplad i maskiner i nästan två veckor ...åt kramp medicin i nästan 1,5 år och tack och lov inte var det minsta skadad av förlossningen för det var just pga förlossningen och all den kompetenta personal de hade där som Wille blev sjuk -thats a fact ! sen har vi mitt akuta kejsarsnitt och mitt planerade kejsarsnitt -allt var super båda kidsen fullt friska jag kunde styra det på ett helt annat sätt så det jag vill ha sagt e väl just det att man inte behöver vara nån super morsa !! man kör på det som känns rätt för en själv skit i vad alla andra tycker det e ert barn din kropp och ni som tar beslutet kejsarsnitt är faktiskt inget man gör för att man e feg man gör det för att man vill att allt ska bli bra det finns inga garantier nånsin men om man har den lilla tryggheten så är man i alla fall på god väg ! massa kramar från mig !!
Såhär är det. Nu kommer jag med fakta ur min egen faktabank - alltså måste det vara helt sant det jag skriver.
Oftast så föds ett barn genom vaginal förlossning eller genom kejsarsnitt. Tror inte det finns så många andra sätt. Både vid vaginal och kejsarsnitt har det under historien förekommit komplikationer, en mamma har en helvetes upplevelse från sin vaginala - ngt gick snett eller det drog ut på tiden - medan nästa mamma har en skärckupplevelse från sitt snitt- Så är det. Ingen av dessa kvinnor är du. Jag tror att riktig statistik visar att de allra flesta förlossningar - vaginal or kejsar - slutar lyckligt. Jag valde snitt med Nellie för ett år sen. Fick alternativt att vända, föda i säte eller snitta. Jag valde snitt, dels av rädsla över berättelser jag hört och för att det helt enkelt kändes som en enkel lösning. Med fabbe födde jag vaginalt. En 24-timmars förlossning som slutade med stygn till rumpestumpen. Ändå - när jag var på samtal med BM efter Nellie, så sa jag att jag hellre skulle ha gjort en vaginal igen - än ett snitt.
MEN - och observera mitt MEN - det är MIN upplevelse av det hela. Hur JAG eller någon annan känner inför sin förlossning, det är vi och du är du och ska göra det du tycker känns bäst för dig.
Att någon du känner haft en helvetes vaginal förlossning behöver inte betyda att du får det. Att jag upplevde snittet som plågsmt och jobbigt efteråt - betyder inte att du tycker det.
Lugna dina nerver med en skumtomte - du ska se att allt kommer gå fint!
(ursäkta min roman här :P)
Sv: Ahhh tänkte mer på bebisen då jag var gravid fick man absolut inte dricka men har säkert kommit nya rön (säger man ens så hahaha). Jag älskar själv fun light spec jordgubb, ska testa den du tipsade om slurp!
Ps. Tycker absolut du ska kämpa för ett snitt, det enda negativa med snitt är ju att man kan vara lite handikappad efteråt, vilket kan vara frustrerande :-)
Jag är glad att det blev akutsnitt för min del. Jag jublade.
Sätt dig själv först och det du tror är bäst för bebisen i ditt fall. Att föda vanlig väg, då vet man ju aldrig hur det blir, jag fick själv ångestattacker och då är det himla svårt att försöka andas bort smärtan.
Malin: Jo, det känns tryggt att det är DrÅke vi ska träffa då han varit med under sån stor del av våran resa och han är otroligt kunnig. :) Ut ska ju junior, på ett eller annat sätt - det känns som att det är huvudsaken och att det viktigaste inte är HUR han entrar världen. :) KRAM!
Dr Åke är tryggheten själv har haft han sedan min äldsta dotter föddes för snart 17 år sedan och senaste då H föddes för ca 1 1/2 år sedan han är kanoners.
Där är ni som sagt trygg. Kram Helena
Skicka en kommentar