Hjärnan fungerar rätt skumt ibland

Idag har det varit extremt mycket tårar - hela dagen. Det började när vi såg att inte Räkans hjärta slog längre, då grät vi av besvikelse och att vi faktiskt hade börjat hoppas mer än nån gång tidigare. Detta övergick efter ett par timmar till att vara förbannad på landstinget som utsätter oss för det här eftersom de satt ett pris på våra chanser till barn och konstaterat att vi kostar för mycket. Sen har jag gråtit så fort jag har pratat om det högt med andra, men mest för att jag hör hur ledsna de blir av att veta att det gått åt skogen. Jag har gråtit när jag pratade med pappa för att jag hör hur orolig han är för oss och hur vi mår, grät även när mamma kom förbi och var så ledsen så att hon också grät. Sen gråter jag när jag tänker på hur jag ska förklara på ett bra sätt för de barn som vet om att det varit en bäbis i magen - hur förklarar man för dem utan att de ska bli förvirrade? Och nu gråter jag för att jag är helt knäckt i huvudet.

Jag förstår att folk kanske tycker att jag är lite väl snabb på att bearbeta saker och att jag ska låta mig själv vara superledsen och sörja. Men det är inget jag mår bra av i längden, jag har testat alla möjliga varianter och det bästa för mig är att ha några ledsna dagar och sen blickar jag framåt rätt omgående. Man kan ändå inte göra nåt åt det som varit.
Jag har redan nu börjat fokusera på allt som faktiskt är bra här i livet, och även hur det kommer att se ut utan bäbis i sommar. Saker som full fokus på Rejsa, skolan, vikten.... :)

Såna här gånger är jag, trots att det är jobbigt, sjukt glad att jag är jag. Annars vette fasen hur jag skulle överleva.