Nyss hade jag ett oväntat bryt.... Det var skönt just då, men nu känner jag mig mest tom. Tom fysiskt och psykiskt. Senast idag fick jag frågan om hur länge man orkar i vårat läge - jag svarade att kroppen säger nog ifrån när man är där. Jag tror att jag är där nu.
Vi har snart försökt få ett barn i fem år, blivit gravida minst lika många gånger - och alla gångerna har det resulterat i missfall. Jag vet inte om jag orkar mer. Vi vill verkligen inget hellre än att få bli föräldrar, i alla fall en gång. Men till slut finns det ingen energi kvar att slåss för det som egentligen ska vara självklart.
5 kommentarer:
*kramar om*
Man är faktiskt inte mer än människa.. *bamsekram*
som Jess sa man e inte mer än människa...sen kanske det e tänkt att det ska komma en liten räka till er på annat sätt...även om det känns långt borta finns det ju andra val...jag önskar att jag kunde göra nåt ...vad som helst för att du / ni skulle få må bättre...men jag kan bara sitta här hemma och känna med er ...hoppas du vet att du kan ringa när du vill( om du vill såklart...)jag finns här ... älsk dig vännen KRAM
Klart det går bra! Saknat dig juh!
Kram
inte är det rättvist... kramkramkram på dig
Skicka en kommentar