torsdag 14 oktober 2010

Som en blixt från en klar himmel

Tidigare idag kom allt med graviditeten över mig, såklart på ett bra sätt, men några tårar fälldes. Glädjetårar. Jag har inte hunnit stanna till och tänka efter om vad som egentligen händer just nu. Vi har ju i så många år försökt och försökt och försökt att få till ett efterlängtat barn, men med riktigt dåliga resultat. Jag har vant mig vid att det går fel, att allt blir pannkaka, börjat vänja mig vid tanken på äggdonation, att sörja det som inte blivit som det skulle, att känna mig defekt, att inse att det fanns en chans att vi aldrig skulle få uppleva en graviditet - allt det där och lite till. Att det faktiskt fanns en pyttechans att det skulle gå vägen har jag såklart försökt intala mig själv, högt och inför andra - tänkt att jag nog till slut skulle tro på det själv. Men vette fasen om jag nånsin trott på det till 100%? Jo, det har jag säkert, men ibland har det inte känts så. Vissa dagar har jag bara velat skita i allt och förlika mig med tanken att inte ha förmånen att bli förälder.
Nu känns allt lika underbart som overkligt. Allt är nytt - att inte behöva vara orolig, att kunna njuta istället för att invänta domedagen, att få känna hur han rör sig i magen, att David får känna hur lillen rör sig i magen, att äntligen få vänja sig med tanken på att vi verkligen ska bli föräldrar, att det kommer ut ett litet liv som man är bunden till och kommer att älska resten av livet. Det är svårare än vad jag trodde att ställa om till positivt tänkande, och förstå att det faktiskt är verklighet att vi ska bli en till i familjen. Jag har ju nästan just insett att det faktiskt är någon i magen, när nästa chock kom - han kommer ju ut också! Och hand i hand med den uppenbarelsen så kommer såklart tankarna om hur man kommer att klara av föräldraskapet, vilken typ av förälder man kommer att bli - det är en sån där grej man inte vet förrän man har upplevt det helt enkelt. Men ändå frustrerande för en sån extrem planeringsmänniska som jag är... :)
Om inte annat så kommer väl myntet att trilla ner den dagen lillen ser dagens ljus för första gången. ;)

Vi har ju bildbevis på att han faktiskt är därinne och myser... ;)

6 kommentarer:

Erica sa...

Jag och typ alla andra med mig tycker att ni verkligen förtjänar att bli föräldrar. Jag vet att ni kommer att bli världens bästa föräldrar! Jag är så ofattbart glad för din skull vännen! För att du fick chansen att uppleva detta! Å du... ut kommer han nog :D

Erika sa...

Så söt du är! :)

isa sa...

Snyft, ja, UNDERBART! Är så glad för er skull! Stor kram!

CK sa...

Ni kommer att bli världens bästa föräldrar till just ert barn, försök att vänja dig till tanken att så fort barnet kommer ut då har man inte möjlighet att planera dagarna och följa planeringen till punkt och prick, hä går int'! hehe.. Allt kommer att gå super bra ska du få se, bara ni är er själva och inte jämför er med andra föräldrar, man kan fråga efter råd eller läsa massor om "när och hur", men alla barn är olika, alla föräldrar är olika, alla familjer är olika, och i slutändan kan man aldrig vara riktig nöjd med det man gör, men bara att veta att man gör sitt bästa ibland räcker.. nä, nu svamlar jag mycket! Längtar att få träffa lilla ärtan, det ska bli så kul!!! KRAM!

Mamman sa...

Älskar dig gumman:)

åsa sa...

jag håller med C du kanske får släppa lite på planeringarna och bara ta det som det kommer ..det blir en jäkla omställning men inget man inte klarar av ! massa kärlek och uppmärksamhet gör ett barn lycklig ...och det kommer ärtan att få massor av det e jag säker på !!! som du vet är jag såååå glad för er skull och allt kommer att gå bra !!! jag är inte världens bästa förälder men mina ungar verkar ha det ganska bra i alla fall....det blir inte krångligare än man gör det !!! det här fixar ni och du vet ju att vi alltid finns här om ni behöver nåt KRAM