Tomten

Jag ska ärligt erkänna att jag aldrig någonsin läst hela "Tomten", bara första och sista versen så nu tänkte jag att fler skulle göra det - för den är väldigt mysig!


TOMTEN - Viktor Rydberg

(Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881.)

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt
under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva, tittar,
som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran
och fur drar kring gården sin
dunkla mur, grubblar, fast ej det
lär båta, över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta --- »nej, den
gåtan är alltför svår, nej, jag
gissar ej detta» --- slår, som han
plägar, inom kort slika spörjande
tankar bort, går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen --- korna drömma
vid månens ljus sommardrömmar
i båsen; glömsk av sele och pisk och
töm Pålle i stallet har ock en dröm: krubban
han lutar över fylls av doftande klöver; ---

Går till stängslet för lamm och får, ser,
hur de sova där inne; går till hönsen,
där tuppen står stolt på sin högsta
pinne; Karo i hundbots halm mår
gott, vaknar och viftar svansen
smått, Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära, länge och
väl han märkt, att de hålla hans
flit i ära; barnens kammar han
sen på tå nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka: det
är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och
son, ren genom många leder slumra
som barn; men varifrån kommo
de väl hit neder? Släkte följde på
släkte snart, blomstrade, åldrades,
gick --- men vart? Gåtan, som icke
låter gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: där
har han bo och fäste högt på skullen
i höets doft, nära vid svalans näste; nu
är väl svalans boning tom, men
till våren med blad och blom kommer
hon nog tillbaka, följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne, intet likväl
om gåtan, som rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg lyser
månen på gubbens skägg, strimman
på skägget blänker, tomten
grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all, livet
där ute är fruset, blott från fjärran
av forsens fall höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström, undrar,
varthän den skall fara, undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma. Alla
sova i enslig gård gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban, snön
lyser vit på fur och gran, snön lyser
vit på taken.
Endast tomten är vaken.